Helvetesnatten. x Många :-(

Ute är det svart. Inne med. Alla sover, och klockan låter Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Jag skulle vilja sova, känner att ögonlocken är som cement och hjärnan som grötsmet. Tänk om man skulle försöka smyga in i säng?

Tassar på tysta, lätta Anneli Alhankosteg till sovrummet. Makar på den sovande Grisen som sträcker behagfullt på sig, och kurrar inbjudande. Mmmm Sängen är mjuk, varm och skön.
Grisen nakenkatt är ännu varmare, nästan småbarnssvettig, och lindar sina tassar kring min hals och kurrar njutningsfullt i mitt hår. John Blund behöver inte komma -jag somnar bums på egen hand- klockan är 05:00 och jag är nästan slut som människa efter att ha varit vaken hur många timmar som helst.

Fem minuter senare ringer klockan. HÖÖÖÖÖÖGT, GÄÄÄÄÄÄÄÄLT och HOOOOOOPPPPPANDE skriker den ut sitt budskap; Vakna, Vakna - VAAAAAKNAAAAA!!! Jag hatar väckarklockan.
Det börjar ljusna ute, klockan är drygt sex och det har förstås inte gått fem minuter. Mer exakt en timme, och jag är vimmelkantig av trötthet. Tassar upp, yrvaken, snubblar på en fruksostlängtande katt (är de alltid hungriga??!) och går för att titta till den blivande mamman.

Hon blinkar mot ljuset, ser trött ut, och ingen värk, kattunge eller ens en liten ynka flytning visar sig.
Jag tror vi suckar båda två. Vi vet att ungarna måste ut. Jag vet det, och jag är säker på att mammakatt också vet. Frustrerande att jag inget kan göra.

Dagen väller plötsligt in. Döttrarna väcks, en efter en. Husses väckarklocka riNgEEEEEEr, och han står upp efter att jag mordhotat honom med fula saker. Katterna får frukost. Hundarna får frukost, och döttrarna trugas också med frukost, fast de helst vill sminka sig.
Jag får frukost, fast magen vill inte ha. Oroligklumpen tar plats.

När alla åkt till sitt åker mammakatt och jag till veterinären. Hon jamar övergivet i transporten och när jag svänger in på parkeringen krystvrålar hon. Men någon unge visar sig inte. Förstås.

På röntgen ser vi fem ungar, och plötsligt spruttar en fosterblåsa ut! WOW! Vi fixar det själv?
Veterinären och jag ler, stoppar in Liten, som vår omfångsrika blivande moder egentligen heter, i transporten och åker hem.
Fosterblåsan lyser med sin frånvaro och jag städar hos våra andra kattungar, matar hästar, plockar och fixar hemma. Mammakatt spinner och vilar. Efter min hundpromenad och pappersarbete börjar jag misströsta och återvänder uppgivet till veterinären.

Några timmar senare sitter jag med ett knippe trötta små femlingar. De är fult gula i pälsen, för deras mamma hade en jättestor infektion i ena livmoderhornet. Det var fullt med var och snusk, och där låg också några av de små och simmade. Ännu en gång får jag bevis på min devis - ”Gult är fult”.
Jag gnuggar, torkar och nyper de små i nackskinnet. De orkar knappast pipa, bara lite motvilligt och jag undrar hur det skall gå.

Helt nyanlända till jorden

Någon timme senare börjar Liten att vakna till. Hon är virrig, vill inte ligga i sin låda, och funderar över vilka femlingarna är. Vi värmer bilen, betalar kalaset och åker hem. Husse serverar pizza, och magen var ju ändå lite hungrig.

Mammakatt piggar på sig och tar hand om sina små. De får en slurk mjölk av mig, vi trugar lite och motvilligt får de mat i sina små magar.
Snart skall de väl komma igång själva med maten tänker jag.

Liten försöker krama sina fem bebisar

Så kommer natten, och som vanligt ligger yngsta dotterns nakenfis på ena armen och den bruna Liten på den andra.
?
Liten har ju blivit mamma. Ungarna då?
Vi bär ned vår nyopererade mamma till ungarna. Hon tvättar, matar och går tillbaka till dottern. Suck.

Tvingar den ynkliga ungen att sova i min säng och lägger mig i den trånga tonårssoffan och blundar. Katten blundar inte. Hon ser sur ut och verkar fundera över var hennes matte försvann någonstans.

Så ligger vi så. Nästan skavfötters. Katten med femlingarna och jag, den trötta uppfödaren. Kollar att de små får mat, tittar till såret och blundar dessemellan.
Morgonen efter är jag trött.

Mammakatten också, hon vill inte ligga hos sina små, utan går iväg och söker en mörk ensam plats.
Katter som gör så mår inte bra och orosklumpen i magen kniper. Babysarna skriker och vill ha mat. Och jag matar.
Tvättar.
Matar.
Rastar hundar.
Matar.
Kollar mamma katt.
Matar.
Jobbar lite.
Och matar.
Och matar.
Och matar.
Nyfödda kattungar skall äta ca varannan timme. Ibland vill de ha oftare. Och så skall de tvättas i rumpan och masseras på sina små magar. Det tar tid och jag känner mig som när barnen var små. Den där tiden då an knappt fick gå i fred på toaletten och man kunde betala vemsomhelst för att vakta ungen ett tag så man fick sova-kissa-duscha-bara slippa-barn.

Mammakatt fick feber. Och blev inlagd på sjukhus.
Vår andra mammakatt hade ungar på tio veckor. När hon gick en sväng i huset flyttade vi dem, och lade dit de andra. Gnuggade dem i filtar och försökte få dem att lukta gott. Den nya mammakatten såg chockad ut över sina förkrympta ungar. Hon slickade dem på min uppmaning lite pliktskyldigt och gav di när jag bad henne.
Fast hennes juver var mest sladdrigt tomt, och de små femlingarna började kännas hungriga och tunna.
Vi-jag- provade hela natten, matade, trugade nya mammakatten, sov på golvet och lämnade ingen i den lilla familjen ensam.
Tredje natten utan ordentlig sömn känns ordentligt kan jag lova.

Morgonen därpå kom biologiska mamma hem. Trött. Nyopererad och febrig. Hon fick inte ha sina små, och förutom bebbarna som skulle ha mat varannan timme blev det ytterligare en uppgift att få i den motvillige Liten allsköns mediciner, tvätta sår och hålla i stillhet.

Fostermamman lockade efter sina riktiga ungar och jag förstod att hon inte skulle ta sig an Litens små femlingar som började krympa i antal.
Två små babysar dog nämligen under morgonen, och de andra tre såg medtagna ut.

Jag stoppade dem i en tvättkorg och fraktade dem till ytterligare en ny fostermamma. (Tur i oturen har fler av våra katter ungar just samtidigt med denna olyckskull) Hennes ungar föddes samma dag som Litens barnaskara såg dagens ljus, och jag bestämde mig för att det i alla fall inte kunde bli sämre.

Den här mamman är en bestämd dam. En riktig babusjka med starka åsikter, tankar och egen vilja. Jag förstod att hon likaväl som att ta sig an de små kunde ha ihjäl dem.

Vi matade henne lite extra, bäddade rent åt de små, och lade till Litens trio. Klippte dem i pälsen på rumporna så vi skulle se skillnad och smetade så in dem med kattmat på burk. Och så fick Tant Mama göra entre.

Åttlingarna. Här med kattmat på burk på huvudena

Hon steg värdigt in i lådan, tittade snabbt på oss, som om hon funderade vad vi glodde på, och började så tvätta sina små.
Hon stannade snabbt upp och tittade på hela högen. Där låg fem när hon gick. Och nu var det åtta.
Kan katter räkna? (Jag vet ju att de inte kan det. Men ändå…)
Nej, hon kunde inte räkna. Hon tvättade istället lite lätt irriterat, och fick bort all kattmat.
Så lade hon sig makligt tillrätta och började ge di.

Hm. Det är något skumt här... 

Mina barn känns många...? Men mest ser de smutsiga ut .
Bäst jag tvättar dem. 

Mamma till åttlingarna

Litens små barn, knappa få dagar gamla verkade förstå att här fanns en riktig matbar. De borrade in sig i pälsen, formade sina små munnar som hungriga strutar och trots sin ovana att suga på ”riktigt” lyckades de ganska snabbt få till det. I det lite mörka, tysta rummet kunde vi se hur de sög allt vad de kunde, klunkade ned den varma mjölken och trampade och stretade av njutning med sina små klor.
Jag var nog inte ensam om att fälla en glädjetår.

Mmmmmmm! Mjölk! En RIKTIG mamma! 

Här syns en nöjd kattunge,
men bäst är ljudet av hans klunkande och sväljande av mjölken

Mamma Matrosan verkade inte imponerad av alla oss tvåbentas närvaro och vi satte försiktigt på locket på hennes bo, och jag lämnade så över ansvaret för mina små fosterbarn till en fyrbent mamma.

Finaste Spöka, hoppas nu hon kan ta hand om alla sina åtta ungar. :-)

Fortsättning följer.
Men först skall jag zzzzzova! :-)

Plötsligt blev vi jättemånga...