tisdag 18 september 2012

Våra Änglavovvar



För en tid sedan miste vi vår finaste svarta dobermann.

Jenna blev Änglahund, och vi blev kvar på jorden. Tyst, tråkigt, tomt, och ledsamt blev det. De trognaste av ögon slutade att tyst följa mig, och inte snubblade jag mer heller, på min svarta skugga.

Hennes saker finns kvar på sina platser. Halsbandet, det svarta med blingblingen, den rosa bädden vid min säng, hennes filtar i bilen och älsklingsleksaken på gräsmattan. De gör ont i hjärtat att se. Och ändå känns det omöjligt att ta undan dem.

Häromkvällen gick jag ut, och det kändes som om jag såg henne. Det kändes som om hon fanns vid min sida. Jag nästan kände hennes andedräkt, och såg den milda blicken, och hennes glada ansikte.

Jenna var en älskad, efterlängtad och fantastisk dobermanntik.
Hon kom från utlandet tillsammans med sin fina syster för många år sedan, och från den dagen hon satte sina tassar hos oss i Vita Huset har jag älskat min svarta, snälla Sammetsöga.
Planerna för framtiden var förstås många, och alla resultat Jenna skördade var perfekta. Höfterna, Tänderna, Ögonen, Testerna och Tävlingarna. Bara, bara inte hjärttestet innan parningen.

För att göra en sorgsen historia kort - Jenna blev ingen gammal hund. Och många tårar har fällts över det i Vita Huset.

Människor jag inte känner har skrivit och berört angående Jenna. De har också blivit berörda. En del så mycket att de inte vill skaffa dobermann.
Det tycker jag är ledsamt, och jag hoppas de flesta ändrar sig.
För sjukdomar finns i alla raser. Sjukdomar finns mer eller mindre, de är alltid dumma, tråkiga och fula. Men de går att mota bort.
På sikt tror jag att de hemska hjärtfelen kommer att tryckas undan, genom att vi samarbetar och inte överger rasen. Genom att vi alla drar vårt strå till stacken, och gör vårt bästa.

För en del är ens bästa mycket, för andra lite mindre. Men det viktiga är att vi gör så gott vi kan.

Jag har bestämt mig för att inte bara sörja Jenna. Jag vill glädjas åt den tid jag fick med henne.
Jag har bestämt mig för att glädjas åt att jag fick dela vardag med en så fantastisk, snäll och härlig dobermann. Och jag hoppas att fler får uppleva sådana hundar, lära sig hur bra dobbisar skall vara, och att de får ha dem hos sig, i många, många år.






Mera tankar

För en tid sedan dog en av våra kända och vinstrika hanar här på Jean Dark. Hans familj var förkrossad. De behövde tid att förstå, acceptera och ta beslut.
Deras Prins blev Änglahund, och han blev det på Ultuna, det stora Lantbruksuniversitet i Uppsala. Det är där det forskas om den förhatliga hjärtsjukdomen DCM.

Vår fina hane fick sluta sina dagar hos forskarna, och hans matte och husse fick ta adjö efter ytterligare tester, blodprov och undersökningar. Med i rummet fanns även de som skulle ta hand om Vovven när hans familj tagit adjö, och inga mer andetag fanns att lyssna till.
Detta är svårt som hundägare, och jag är oändligt tacksam att jag har så starka vänner, som trots sin sorg och smärta vill hjälpa forskningen, rasen och alla oss andra framåt.

Knappt hade hans dock ägare fått lämna sin vän och åka hem med tomt koppel förrän Drevet gick.

- Är han död???!
- När dog han?
- Vad dog han av?
- Varför lägger de inte ut det?
- De hemligstämplar det!
- Vi har RÄTT att få veta!
- NÄR skall de tala om det?
- Vad hade han för sjukdom?
- Vet alla berörda detta?
- Han blev väl obducerad?
- Men NÄR skall de tala om det??
Osv Osv Osv

Drevet ringde runt till kompisar, släktingar och valpköpare.
Drevet kom till brukstävlingar och frågade de med släktingar till hanen vad han dog av. Till de som inte visste var man snabb att prata om lögner, hemligheter och undanhållande.
Drevet jobbade vidare på FB och bloggar.  Man taggade sökord på rasen och fick främmande människor att  klicka in sig på bloggar om oss, de ”hemlighetsfulla, fula och tysta”. Vanliga människor, som bara ville lära känna rasen. Ihärdigt sökte man efter sin sanning. Men ingen kontaktade vår hanes familj för att fråga…

Hemma satt matte och husse med värkande hjärtan, tomt i sitt hus och liv och oändligt ledsna.
De bestämde sig för att skaffa en ny kompis. En ny fyrbent glädjespridare, en träningskompis, en tävlingshund, en glad buse och bästa vän. En annan ras. Men medan de letade ringde matte plötsligt en dag till mig och ville ha en ny hane. En likadan, samma ras. För som hon sade; ” Dobermann är ju min ras. I goda dagar och i dåliga”. Det finns ingen annan hund som är så komplett, perfekt och brukbar som våra dobermann, jag kan inte tänka mig leva med andra hundar än de här”.

Och så blev familjen med en ”Lillebror”.

Så en dag var matte och husse redo att prata om sin Prins.
För så är det. Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att prata om. Och jag tänker att Drevet därute kanske inte har mist någon som stod dem kär?
De kanske inte har kommit hem till ett ekande tyst och städat hem.
De kanske inte har haft leksaker efter en älskad vän drällande som de snubblar på. Eller en tom grop i en dubbelsäng.
De kanske inte har gått ensam på sina promenader, eller inte vågat sig nära datorn för att slippa läsa fula ord om en älskad hund.

För jag tror att vi som mist en fyrbent vän vet och förstår att sorg måste få ta tid. Att sorg måste få släppa lite om sitt grepp innan man kan andas och möta andra. Och att en dag kan man prata om det svåra.

Att sorg inte alltid går över, men att man kan lära sig leva med den.

Både Jenna och Kanonen avlivades på Ultuna, och skänktes till forskningen om och mot DCM.
Vi som levt med dessa underbara hundar fäller en tår ibland och hjärtat hoppar till när vi minns våra Älsklingar.
För vi glömmer dem förstås aldrig.

Och mest av allt hoppas vi att de kommer att bidra till forskarnas arbete att hitta de gener som påverkar sjukdomen.

Det är svårt att ta beslut att låta ens fyrbenta vän somna in.
Det är svårt att måste åka till ett stort och opersonligt ställe när man är van vid små, familjära kliniker
Det är svårt att ta adjö med steril miljö, tester och undersökningar av hjärta och hund innan det sista
Och det är så svårt att ta adjö och veta vad som skall hända sekunden efter jag lämnat min hund

Men jag hoppas och tror på forskarnas förmåga till möjligheten att hitta nyckeln till DCM. Och jag vet att de behöver alla hundar de kan få att forska på.

TACK Alla gulliga vänner, bekanta, valpköpare och främmande som skickat uppmuntrande ord och tankar. De har värmt och stöttat.
För det är tungt att mista sin vovve.
Vare sig man är en gammal uppfödarräv eller ”bara” en vanlig hundägare.


10 kommentarer:

  1. Visst är det märkligt att men ens ska behöva skriva allt med STORA bokstäver och väldigt TYDLIGT för att slippa drevet...suck!
    Mina varmaste tankar till er och era fybenta <3
    /Mia

    SvaraRadera
  2. Vi har lidit med er och era underbara dobbar. Extra jobbigt känns det när man själv har gått igenom samma sak och minns alla känslor. När man misst sin underbara följeslagare i ett sånt hastigt och hemskt förlopp som DCM är, tror jag ingen kan motstå att tänka tanken "aldrig mer Dobbi, aldrig mer ta risken", så tänkte iaf vi.. i 3 månader, sedan kunde vi inte stå emot längre. Vi ångrar inte en sekund att vi slog till på en ny hane. Gudarna var nog på gott humör den dagen, för inte kunde vi tro att vi skulle få tag i en så vacker, klok, snäll och genomgo hund som den lille parvel vi hämtade från Vita Huset en råkall decemberdag 2009. Man får inte ge upp en sån underbar ras som dobermann är, hur hemsk verkligheten ibland kan vara..
    /Magnus o Anna

    SvaraRadera
  3. Så ledsamt alltihopa och 2 fantastiska hundar som fått lämna för tidigt...:-( Båda 2 var favoriter för mig och det tog ganska hårt även för mig som inte ens ägde hundarna och än jobbigare förstås att mina bästa vänner var och är ledsna förstås...förväntningar byts in mot sorg och besvikelser och krossat hjärta....

    Alla som sprider dynga och baktalar om både DCM och annat gällande avel och alla förståsigpåare kommer en dag bli varse...Alla i livet får sin släng av sleven...sen kan man tro på vad man vill...Jag säger ett ord KARMA!!! What goes around comes around... kramkram

    SvaraRadera
  4. Tack för uppmuntrande och gulliga ord. Det har varit en svår tid, det är oerhört sorgligt att mista sin hund. Att man mitt i sorgen också skall behöva ta emot en massa negativ skit, för jag kan nog inte uttrycka mig annorlunda, det är ofta bara för mycket.

    Jag hoppas dock att jag genom att skriva om det, kan få några att se att man kan göra bra saker, även om man inte alltid pratar om det. Och att man inte pratar om vissa saker, betyder inte per automatik att man hemlighåller eller gör fula saker. Det kan faktiskt bara betyda att man är ledsen.

    Jag har valt att prata öppet om detta, mycket för att jag också hoppas att fler vill skänka sina älskade vovvar till forskningen. Att fler väljer att göra den svåra sista resan uppe på Ultuna. Tyvärr är det försvinnande få som gör det - de kan sorgligt nog räknas på en hand...
    Där behövs våra hundar, i hjälpen att faktiskt få dem friskare.

    Mvh
    Jeanett

    Ps, Ordet "Man" betyder egentligen Du och Jag

    SvaraRadera
  5. När jag nu läst detta inlägg så rinner tårarna.
    Du beskriver så fint den obeskrivliga smärtan o sorgen i att mista en älskad familjemedlem o bästa vän i alla lägen. Du skriver också mycket kloka ord som kanske, förhoppningsvis, gör människor lite snällare o ödmjuka mot varandra. Tack!/Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tankar. Jag hoppas också att vi tvåbenta kan leva tillsammans kring den ras vi alla älskar - precis som du skriver. Mer ödmjukt och lite snällare. Jag är säker på att det går:-)

      Radera
  6. Du skriver godt og presist, om ett tema som er høyaktuelt.
    Når og hvor mye skal vi dele, når noe av det kjæreste vi har går bort? Og i dette tilfellet hvor en står i et super egoistisk dilemma? La de leve til forfallet tar de (for den kommer) fordi vi er så knyttet til de; eller la de bli ett bidrag til veldig viktig forskning.
    Jeg tilhører de av oss som har lurt på hva som har skjedd, og ja jeg har fryktet det værste. Men det har ikke fallt meg inn å spørre. Til det så vet jeg at sorgen etter de er stor og temaet ømtåelig. Detaljene får komme når en er klar.
    Vi må dele informasjonen vi har om sykdom på våre dyr, men ikke før vi er klare.
    Da jeg mistet min forrige til kreft, tok det lang tid før jeg kunne si navnet hennes uten at stemmen brast. Så all respekt for sorg prosessen.

    Takk for mange gode blogg innlegg, og så håper jeg for oss alle at deres og andre oppdretteres hunder og avkom, kan være med på å snu helsestatistikken på verdens beste rase:)

    Og ja; de er med oss videre på ett eller annet snedig vis :) Nærværet er der :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Margrethe

      tack för kloka tankar. det är alltid roligt att få ta del av mina läsares åsikter. Dina värmde extra.

      Mvh
      Jeanett

      Radera
  7. Jeanett, som alltid är du så klok i det du skriver! Nu är jag inte inne i Dobermannvärlden, men problematiken med "drevet" som brakar loss är aktuellt också i kattvärlden och tankegångarna applicerbara även här, och jag instämmer så i det du skriver! Tack och lov att det finns uppfödare som du, som betraktar saker och ting ur ett vidare perspektiv än det egna lilla som man har strax framför nästippen...
    Jam&kram från oss&Filurungarna!

    SvaraRadera