lördag 1 september 2012

Mini


I vår familj har vi flera siameser och orientaler. En av dem är Liten.
Hon kallas så för att hon är just liten. Lite slank modell, elegant och finlemmad. Öron som en fladdermus, sneda ögon och kakaofärgad, tät, vacker päls.

När Liten kom till oss hette hon Wilhug’s Felicia Fantacy, och köptes som blivande avelshona och kissekatt till mellandottern.
Lilla Felicia bodde hos dotter Felicia (Japp, de har samma namn) och acklimatiserade sig snabbt i vår familj. De andra katterna vande sig, och hon med dem. Alla utom vår andra chokladkatt, Spöka, blev goda vänner och alla tyckte vi jättemycket om vår söta lilla bruna baby.
Den lilla babyn växte, och utvecklade en enorm stark vilja. Hon bestämde sig för att hon inte tänkte lystra på sitt namn, och till slut gav vi upp, och så blev hon istället ”Liten”.
Lilla Liten bestämde sig också för att hon inte alls bodde på mellandotterns rum, utan tog sitt pick och pack och flyttade in till yngsta dottern.
Där bor hon fortfarande och är ytterligt nöjd med det hela.
Det är yngsta dottern också! :-)

Liten, här ungefär sju månader gammal


Liten växte och så blev hon vuxen. Och upptäckte det här med blommor och bin. Efter ett besök hos vår superchampion, Jean Dark Filurkatten, visade hennes tjocka mage att daten bar frukt, och vi väntade alla med spänning på vad som komma skulle.

En tidig morgon började förlossningen, som visade sig bli en utdragen och tråkig historia. Vår chokladkisse fick efter ett långt dygn fyra ungar, och med en envis nummer fem kvar i magen, åkte vi in morgonen efter. Där snittades det ut en ytterligt söt liten brun tjej - mamma upp i dagen! Jag var överlycklig, fyra hanar och en hona! Kanske en fröken som kunde få stanna..?
Det fick hon inte, för dygnet efter somnade den lille in, och med sig på färden till kattbabyhimlen tog hon med sig sina tre bröder. Kvar blev en liten ensam brun bror och en mammakatt som inte mådde helt bra.

Vår familj fick börja stödmata den lille, han var hungrig, arg och jag vet inte vad. Skrek som bara den, så mycket så hans egen mamma Liten tog tillflykt i dotterns säng och inte ville veta av sin son. De andra katterna ville inte heller hjälpa till, och hur vi än försökte beveka Liten att ta hand om sin avkomma avböjde hon. Så vi fortsatte mata Mini som han döptes till, och fästa oss vid den lille parveln.
Efter ett dygn av surande återvände mamma katt, och jag fick hjälp med att tvätta och mata. Ganska skönt, för att mata varje till varannan timme dygnet runt tar på krafterna när man jobbar heltid och skall sköta hus och hem också.

Lugnet sänkte sig över Vita Huset, men så började Liten bli trött och ville inte äta. Hennes sår såg irriterat ut och oron i min mage visade sig vara befogad morgonen därpå när hela rummet luktade hemskt, död och sjukstuga och Mini var hungrig som en varg. Mamma Liten orkade inte med sin son utan hade fullt upp med sin sjuka mage och febern som härjade i kroppen.

Mini och hans mamma packades in i bilen och fick åka till akutdjursjukhuset. Och medan Liten blev opererad och ompysslad passade vi på att väga lilleman, och pussa lite extra på honom medan vi väntade på sjuklingen.

Ett par timmar senare var vi så på väg hem. Trött, ledsen mammakatt. Två stora operationer på tre dagar kan göra vem som helst less.
Liten var dessutom sjuk. Riktigt sjuk. Hon hade en megastor infektion i sitt sår. Infektion i hela sin kropp, nekros, vilket betyder vävnadsdöd, i sitt ena juver och hon var faktisk nära att sluta sitt liv. Trots att hon låg på värmedunk, invirad i fleecefiltar, på värmefiltar och med tjock filt invirad runt sin plastbur var hon iskall, och vi var så oroliga att mista vår lilla bruna mammakatt.
Framåt eftermiddagen tinade iskissen upp lite, och öppnade ögonen. Vinglade ut från buren, jamade lite och fick massa mer medicin. Och massamassa kramar.
Yngsta dottern och jag fick nog en tår i ögat, och synen av en trött, sjuk -men på benen- kissekatt glömmer jag inte i första taget.

Vi hade fått veta att Mini inte längre skulle få vara med sin mamma - hon måste försöka blir frisk. För kanske skulle hon inte bli det, och de få krafter hon hade, måste hon lägga på sig själv, inte på Lilleman.

Valet mellan att låta den tre dagar gamla Mini somna in och att kämpa med matning, tvättning och nattvak var lätt. Självklart skulle vi bli tvåbenta kattmammor i Vita Huset för en tid, och låta klockan påminna oss varje heltimme om att Mini skulle ha sin varma mjölk.
Det låter kanske gulligt och sött.
Men det är det inte klockan 01:00. 02:00. 03:00. 04:00 och så vidare……

Fortsättning följer……

Mini och hans brorsa har just fötts, och inspekteras nogrant av mamma Liten

Mini har just fått mjölk, med munnen formad som en strut:-)

Mini är inte sådär jättestor....


3 kommentarer:

  1. Ojojoj va inte bra.. :(
    Hoppas allt går vägen.

    Styrke kramar till er <3

    //Christina

    SvaraRadera
  2. Ibland hjälper det inte huuur mycket man än håller både tummar och allt annat. Hoppas nu att Liten blir frisk och att Minisen får bli stor. Kram

    SvaraRadera